Asså den där fejjan är ett sattyg. Nu för tiden så uppdateras bloggarna inte alls lika ofta, nä för det behövs inte eftersom alla fejsbokkar hela jäkla tiden. (Sagt av hon som är världssämst på att uppdatera sin blogg...)
En liten snabb uppdatering här och kanske en till där. Och vem behöver då en blogg? Personligen så gillar jag bloggar, för det är lite längre och ofta lite mer överlagt. Jag känner mig litegranna som en gammal envis kärring som vägrar följa med i modet. För någon fejja har jag då inte skaffat, och inte har jag planer på att göra det heller. Kom ihåg att det där med internet det är bara en fluga det.
Men ärligt talat. Facebook är lite skrämmande tycker jag (och där blev jag en ännu äldre kärring...) eftersom alla verkar veta allt om alla, "jaha, har du sett att hon har bytt civilstatus, undrar vad som har hänt då?", och det som inte uttryckligen skrivs ut kan man genom lite lätt Sherlock Holmes-letning hitta tag på ändå. Ingenting är privat och ingenting verkar vara heligt. Och då menar jag inte bara för snokaren - utan även för skribenten som liksom utan att blinka lägger ut både det ena och det andra om sig själv.
Skriv en kommentar på fejjan och innan du ens trycka på sänd så har någon likat det, och då spelar det ingen roll vad du skrivit. Kanske att katten har dött - äh, det likar vi. Kanske att du blivit av med jobbet - likar det med. What ever liksom. Till höger och vänster likar vänner det.
Vilket osökt får mig att komma in på nästa grej med fejjan - vad många vänner du helt plötsligt har. Fejjan is the place to be om du vill ha vänner i överflöd. En här och en där. Till och med någon som du aldrig vetat om att existerar, men what the heck, den som har flest vänner kanske vinner.
Tjena mittbena vad jag blev både gammal och kärring i ett. Snudd på lika gammal som Jesus, hur han resonerar angående facebook har jag dock ingen aning om. Jag blev dessutom kutryggig, har grå yllekjol och stödstrumpor. Men nu menar jag absolut inget illa med att jag inte gillar fb. Det är ett jättebra sätt att hålla kontakt med folk och det är en snabb och enkel metod att få säga någonting som hur många som helst tar del av. Till skillnad mot en blogg menar jag, där man kan få några få läsare och då är det oftast bara närmast sörjande (och så någon från Ryssland då).
Men jag är inte bättre än så att jag ibland då och då hackar mig in på husses facebook. Även jag är drabbad av fb-sjukan, fast bara i en lättare variant som går att medicinera bort. På husses fb kan jag dels få läsa lite skvaller, men också skriva små kärleksmeddelanden från husse till mig. Eller hur det nu var.
Så leta inte efter mig på fejjan, du kommer inte att hitta mig. Såvida du inte gör som min rara far. Han blev vän med en annan tjej som heter som mig, eller rättare sagt så som jag hette innan jag gifte mig. Det är väl ungefär samma sak det. Han är bara söt min lilla pappa.
